Grind finale.

Sitter i skrivandets stund fast på Heathrow medan jag ser regnet falla ner på landningsbanan. Flyget från L.A. blev försenat vilket resulterade i att jag missade förbindelsen till Köpehamn och nu får tillbringa de närmsta sju timmarna här. Och det värsta är att Alabama Man hade rätt. Han förutspådde allt det här. Det trasiga underhållningssystemet, de skrikiga ungarna, den tomma känslan, allt! Han frågade till och med innan jag åkte om jag skulle välja kycklingen eller pastan (jag valde kycklingen).

Tanken var att nu skriva nått om de sista dagarna samt en summering av resan, men ju mer jag tänker på det, ju mindre vet jag vad jag ska säga. Därför låter jag bilderna tala för sig själva och låter var och en tolka dem på sitt sätt. Tyvärr blev det ingen bild på Gary Busey då han ej ville bli fotograferad.

Till nästa äventyr – over and out!

Bara en hög bilder på fordon jag sett och gillar.

När Chrille P kom på besök.

Han kom som ett yrväder en decemberafton och hade en halv stock snus i en tygkasse om handen.

Helgen fortsatte på samma sätt där vardagen slutat i den gyllene humlebrygdens tecken. Fast då Chrille P envisats att ta med sig det första regnet på tre månader till L.A. som tillfälligt slog ut Alabama Man fick Niblet och Nalle ge sig ut på egen hand på fredagskvällen. Planen var lika genial som enkel. Barrunda på Sunset Strip - snabbt in, snabbt ut, inga vittnen.


Det började simpelt på Rainbow med några glas av husets berömda Jack n' Coke. En spelautomat med diverse spel i barens ena hörn skvallrade för oss om att detta verkligen var Lemmy Kilmister's stammishak. Samtliga spel, med allt från Majong till Poker, hade Lemmy på första plats på highscore listan.


Sen bar det av till Roxy där det var 80-tals kväll med Camp Freddy, ett coverband där bland andra Dave Navarro och Matt Sorum ingår. Gästartister som Macy Grey, Steve Vai, Cypress Hill, och den där snubben från Sum 41 kom och gick. Men det var inte förrän mot slutet då Billy Gibbons dök upp och drog av Gimme All Your Lovin' jag kände mig nöjd. Direkt efter detta alster tändes lamporna och vakterna började köra ut folk och ännu en gång förbannade man de tidiga stängningstiderna som återigen begränsat en barruna till två ställen.


Lördagen bjöd på shoppingruna ute på Camarillo Premium Outlets och en lugnare utekväll i Santa Monica. Och tur var väl det då det nalkades ny hikingtur på söndagen då solen åter började närvara sig över L.A. Denna gången kände jag mig betydligt piggare då jag visste att en stor belöning väntade efter promenaden.


Efter mycket om och men lyckades vi till sist hitta en ingång genom det avspärrade området kring Lake Hollywood som förser L.A. med dricksvatten. Även detta område kändes fint att traska runt i trots de överdrivna avspärrningarna som gjorde att vi inte kunde fortsätta runt hela sjön som planerat.


Sen åkte vi och kollade på den jävla skylten.


På väg hem kom den stora belöningen - resans första besök på Amoeba. Jag fick tydliga direktiv att begränsa min tid bland skivbackarna till 30 minuter med det räckte gott och väl till att plocka på mig följande gobitar; Children "S/T", Black Flag "Loose Nut", Hüsker Dü "New Day Rising", NOFX "Cokie The Clown", Doomriders "Darkness Come Alive", Jesus Lizard "Liar", Marked Men "Ghosts", samt "God is Good" och "Variations on a Theme" av OM.


När vi kom tillbaks till Santa Monica blev det mexikanskt och margaritas på Lula. Kanske det godaste jag ätit på denna resa vilket satte mig i direkt matkoma. I lägenheten väntade soffan på mig med Elf på TV. Dock blev den tiden kortvarig. Chrille P, Onyttans nya partner-in-crime, meddelade mig via Short Message Services att Townhouse krävde omedelbar uppmärksamhet. Jag övervägde situationen några minuter men insåg rätt snabbt att jag inte kunde göra annat än att förplikta min lolajitet till mitt nya stammisställe.


Townhouse serverade mig som vanligt de magnifika 710ml Tecate burkarna och bjöd på två nya överraskingar. En "Che" öl från Angel City Brewing Company samt deras "Prohibition Lager" som enbart tillverkas för Townhouse. Detta var även första gången jag välkomnade tvåslagets stängningstid. Jag tog förväl till Chrille P som fortsatte vidare ut mot den jävla skylten i jakt på ytterligare äventyr och traskade nöjt hemåt via Speedway i mörkret.

Rock the Casbah

Åkte igår med Danko Jones till San Diego i egenskap av merchandiseförsäljare. Kändes fridfullt sitta i vanen på väg ner lyssnades på Howard Stern till synen av palmerna och havet i solnedgången.


Spelstället låg bara ett stenkast från San Diego International Airport vilket resulterade i ett konstant dån av oroväckande lågt flygande plan men jag gillade stället ändå. Kändes som en blandning av Smålands Nation i Lund och Beerland i Austin. De blekta affischerna runt om på väggarna avslöjade tidigare spelningar med allt från lokala förmågor såsom Rocket From the Crypt och Drive Like Jehu till andra hjältar från de förenta staterna som Jesus Lizard och New Bomb Turks. Merchbåset visade sig vara ute på innegården men jag insåg rätt snart att det inte var kallare än en vanlig svensk sommarkväll och efter att ha fått i mig några pints Arrogant Bastard kände jag hur humlen la sig som en varm kofta inombords.


Första bandet för kvällen, Die Sabotage, var inte mycket att hänga i julgranen men jag kunde ändå inget annat än le när de drog av en cover på Soulseller. Därefter var det dags för Franks band, Genghis Con Job. Det är något speciellt med band som enbart består av skäggiga män. Kan inte bli annat än bra!


Var också skoj att se Danko och grabbarna på ett mindre ställe. Kändes mer personligt som ett punkgig. Med andra ord riktigt bra.

Kvällens bästa citat:
Niblet: Hi Frank, how are you?
Frank: I'm fat and I'm old.

Dagen jag fick träffa ett lejon.

Vaknade tidigt på söndagsmorgonen av att Nalle skakade om mig. Tydligen hade jag tryckt bort larmet på mobilen två gånger utan att komma ihåg det. Inte så konstigt åt andra sidan då jag bara sovit tre timmar. Att vara uppe långt in på natten för att fira Faunens sista kväll kändes inte längre som världens bästa idé. Nåja, inte mycket mer att göra än att dra i sig en snabb kopp kaffe, blanda en bloody mary och hoppa in i duschen. Sen bar det av i bögbilen för att möta upp med crewet i fotostudion som skulle föreviga Kanadas bästa rockband på bild.


Första platsen för fotograferingen visade sig vara ute på L.A. river. Kändes rätt häftigt att stå nere på denna enorma betongplattform och såklart kunde man inte annat än tänka på den där scenen ur Terminator 2. Därefter fortsatte färden till diverse platser Downtown. Stylist tjejen som följde med oss i bilen varnade oss för att inte råka trampa i mänsklig avföring och efter att ha gått runt lite insåg jag att hon inte skojade. Vissa områden är rätt hårda och jag är glad över att bo i Venice och inte där.


Efter att ha återkommit till studion och ätit lunch från El Pollo Loco var det dags för dagens höjdpunkt, lejonet Major, att göra entré. Mina förhoppningar om att få klappa honom försvann rätt snabbt då man inte ens fick gå nära elstängslet men jag var rätt nöjd ändå.

Fotograferingen fortsatte sedan med andra spännande statister. Dock kunde ingen mäta sig med Major som lämnat mitt liv lika snabbt han dykt upp. När allting var över var det bara att dra raka vägen hem med hämtmat från P.F. Chang's och somna in till Blades of Glory. Ännu en lyckad Söndag avverkad.

Blog writer's block

Kan med varken ord eller bilder återberätta de senaste dagarnas händelser. Lämnar er med detta foto från den kommande säsongen av Entourage:


Eric - Turtle - Drama - Vincent

It's a new morning in America.

Vaknade ännu en morgon med den amerikanska drömmen i halsgropen. Kvällen innan hade Fru Fortuna bjudit på barrunda i Venice med Nalle och Alabama Man. Det hela började i hemmets trygga vrå där Nalle i sin tur bjöd på Jack n' Coke och Alabama Man på Appletinis, ackompanjerat till musikaliska mästerverk av Samiam, Skitsystem och Lagwagon.
Vår första anhalt blev The Other Room borta på Abbot Kinney Blvd. Ett soft ställe med riktigt bra ölutbud, perfekt att börja med. Men efter ett tag tröttnade man dock på den dunkla belysningen och lounge känslan och turen fortsatte till Windward Ave. där planen var att kolla upp Danny's fast då det var stängt drog vi till Townhouse på andra sidan gatan.
Detta ställe kändes genast livligare med bättre musik och fler locals som hängde där. Ölen och drinkarna smakade bra även här och det kändes som barrundan fick sluta här. När sentimmarna började närma sig kände jag det var dags att slänga in handduken för att dra hem och kolla på nått avsnitt Eastbound & Down (bästa TV-serien sen Arrested Development). Fast i samma sekund jag ska gå kör de igång Murder City Devils i högtalarna och jag ser det som ett tecken att stanna tills last call.

Återigen fick alltså morgonen sota för de nattliga äventyren. Trampade på torrostade jordnötter var jag än gick i lägenheten samtidigt som fragment av bilder från hemkomsten susade förbi i huvudet. Men så fort jag drog upp persiennerna och insåg var jag var någonstans kändes det genast bättre och efter ännu en sockerkick frukost var jag redo för nya äventyr.


Drog till California Heritage Museum i Santa Monica för att kolla in deras skateboard utställning. Klart värt ett besök fast ett minus för att man måste gå en guidad tur med en tant som inte ens vet hälften av vad man själv gör efter att sett Dogtown and Z-boys dokumentären.



Traskade sen bort till den legendariska Horizons surfbutiken där även Zephyr butiken låg en gång i tiden.


På väg hem kände jag mig tvungen att besöka Davy Jones' Liquor Locker som såg aldeles för bra ut för att inte kolla upp. Ägaren gav mig en rätt konstig blick när jag kom in men efter att jag plockat en flaska Telegraph California Ale (som visade sig vara hans favoritöl) ur ölkylen gick han loss och berättade sin livshistoria plus gav mig en del tips på vad jag borde hitta på. En rolig prick jag känner kommer dyka upp igen i denna blogg.

Nu är det dags att förbereda inför Faunens ankomst. Stay thirsty my friends!